Framtida strukturfonder

Norra Sverige har särskilda motiv

Det finns ett antal specifika eller närmast extrema förhållanden och förutsättningar avseende Norra Sverige i jämförelse med EU i sin helhet, som motiverar att strukturfonderna medverkar även efter 2006, även vid ett utvidgat EU:

Regionen är synnerligen glest befolkad. Antalet invånare per km2 är 1/30 av EU:s eller 4 invånare jämfört med 119. Det medför högre kostnader för såväl offentlig som kommersiell service per invånare.
Befolkningsutvecklingen är sedan lång tid negativ, och en därmed sammanhängande åldrande befolkning ställer högre krav på såväl kommuner som enskilda. Sedan 1990 har befolkningen minskat med drygt 3 procent i Norra Sverige jämfört med en ökning för EU med cirka 4 procent. Enligt gjorda prognoser fortsätter denna diskrepans att växa.
Den demografiska utvecklingen enligt föregående ger ökade kostnader för äldreomsorg och sjukvård jämfört med övriga EU, liksom en tidigare förekommande arbetskraftsbrist.
Försörjningskvoten är drygt 16 procent högre i Norra Sverige jämfört med EU. I Norra Sverige skall 100 personer försörja ytterligare 57, för EU skall 100 personer svara för ytterligare 49 personer.
Avstånden till större marknader är genomgående stora, med åtföljande höga kostnader för gods- och persontransporter. Exempelvis nås inom en radie om 200 kilometer i Norra Sverige (Sundsvall) 650 000 människor, från centrala EU (Düsseldorf) nås 55 miljoner, vilket betyder relativt sett väsentligt högre marknadsförings- och transportkostnader för de norrländska företagen.
Kommunikationerna är i jämförelse med EU icke tillfredsställande utvecklade, vilket innebär merkostnader för samhället i sin helhet.
Klimatnackdelarna är markanta med högre kostnader för samhället i sin helhet: för infrastruktur, för enskildas boende och för näringsliv. Exempelvis är avkastningen per arealenhet väsentligt lägre i jordbruket, för spannmål hälften, och anläggningskostnaden för vägar är 20-25 procent högre än i områden med gynnsammare klimat.

Erfarenheterna av strukturfonderna är som framgått av ett antal konkreta exempel goda eller mycket goda. Fonderna har generellt bidragit till förnyelse av näringslivet, medverkat i och varit avgörande för ett antal större projekt av infrastrukturell karaktär.

Strukturfondernas medverkan i Sverige har också initierat ett bred samverkan inom och mellan regioner, med ett stort antal parter involverade. Att begreppet ”partnerskap” har fått en praktisk innebörd och ett innehåll kan i allt väsentligt ses som ett resultat av det arbetssätt som förordas för strukturfonderna. Nya samverkansstrukturer har etablerats med allt mer långtgående förankring av de utvecklingsansträngningar som realiseras.

I ett överblickbart perspektiv krävs att Norra Sverige i alla avseenden konsekvent är effektivare än EU i genomsnitt, om läges-, klimat- och marknadsnackdelar inte skall föranleda en successiv nedgång av verksamhet och befolkning. Det betyder att människorna måste vara mycket kompetenta, att infrastrukturen i vid mening måste vara väl utbyggd och eller tillgänglig, att kostnadsnackdelarna kan bemästras, samt att de komparativa fördelarna kan tas till vara. För att tillgodose dessa krav utgör strukturfonderna ett fortsatt viktigt instrument.

Det är vidare av stort egenvärde att strukturfondssystemet finns företrätt i alla medlemsländer och i alla delar av unionen. Uppslutningen kring idén med en sammanhållningspolitik för hela gemenskapen gagnas av att dess viktigaste instrument synliggörs i alla medlemsländer. Vidare bygger denna politik i allt högre grad på utbyte av erfarenheter och ”lära av de bästa”. Givetvis skulle underlaget för denna läroprocess bli sämre om bara de allra mest eftersläpande länderna/regionerna deltog i programmen. Sverige och inte minst regionerna i norr med en mångårig erfarenhet av regionalpolitik och regionalt utvecklingsarbete har mycket att bidra med i denna process.

När det gäller kunskaps- och erfarenhetsspridning mellan medlemsländerna så har Sverige i en utvidgad union med säkerhet också mycket att tillföra ifråga om att bygga demokratiska strukturer och effektiva förvaltningslösningar. Eftersom strukturfondssystemet är en väsentlig bärare även av den sortens erfarenhetsspridning så vore det för unionens nya medlemsstater och därmed för hela EU en förlust ifall Sverige skulle saknas eller ha en mycket tillbakaskjuten ställning i strukturfondshänseende.

Närbesläktat med nyssnämnda argument är sambandet delaktighet – påverkansmöjlighet. Strukturfonderna omfattar en tredjedel av EU:s budget. Givetvis är det av vikt för Sverige som medlemsland att ha en gedigen kunskap och erfarenhet av denna politik om vi ska kunna utöva en kompetent och insiktsfull påverkan på dess utformning. Det inkluderar även det demokratiska inflytande som utövas av de enskilda medborgarna ibland annat valen till Europaparlamentet.

Vidare finns starka kopplingar mellan den tillväxtfrämjande politik som strukturfonderna står för och möjligheterna att infria de mest grundläggande ambitionerna i gemenskapspolitiken. Vid toppmötet i Lissabon år 2000 lades en långsiktig vision fast; EU ska i ett decennielångt perspektiv utvecklas till att bli världens mest dynamiska, kunskapsbaserade ekonomi. Samtidigt konstateras i den andra Sammanhållningsrapporten att unionen uppvisar en besvärande koncentration av den ekonomiska aktiviteten till en triangel London – Hamburg – France Comte. En mycket uppenbar slutsats är att Lissabonvisionen inte kan förverkligas om den ekonomiska aktiviteten förblir koncentrerad till en starkt begränsad del av gemenskapen. Genom utvidgningen skapas en intressant möjlighet att göra Östersjöregionen till en av de nya tillväxtzoner som gemenskapen behöver. De Baltiska staterna är redan nu bland de mest snabbväxande i Europa och en fortsatt gynnsam utveckling i denna region skulle påtagligt främjas om strukturfondsinstrumentet kan användas för att knyta regionerna runt Östersjön närmare varandra. Vid det första möte på ministernivå om den andra Sammanhållningsrapporten som avhölls (Namur juli 2001) framhöll Kommissionen just Östersjöregionen som ett område med potential att utveckla ett dynamiskt och tillväxtfrämjande samarbete. Det är ett ansvar också mot det samlade gemenskapsintresset att tillse att förutsättningarna för detta säkras.